fredag 19 januari 2018

Hundåret 2017 - Året jag misslyckades med nästan allt och lade vårt drömmål på hyllan

Att jag misslyckades med nästan allt kanske låter konstigt, men ofta är det verkligen precis så det känns. Och att dessutom ha lagt drömmålet brukschampion 2018 på hyllan?

Jag har alltid haft ett mål att hålla träningen rolig, icke irriterad och positiv. Det är ju bara en hobby och egentligen mest till för att man ska få en bra relation till sin hund och en sund sysselsättning för både förare och hund... så att inte följa dessa saker som ligger en nära hjärtat är ju ganska dumt. Oftast går det bra, men ibland och speciellt när vi har lite press på oss att lära om på nytt pga saker som inte fungerar så händer det att vi misslyckas här. Eller jag ska jag väl säga - här ligger knappast något ansvar på hunden utan på föraren, dvs mig själv.

Stressen. Ja, lite stress är bra och en bra ingrediens för att lyckas med träning och tävling men för mycket är såklart aldrig bra. Och min förmåga att hjälpa Diesel att inte stressa är inte där jag önskar och det har inte gått så mycket framåt under året som jag hoppats på. Och kanske är det stressen i grunden som leder till många av våra andra misslyckanden?

Kanske jobbigare än stressen är de rädslor och osäkerhet som visar sig från stund till stund. Med en stark och reaktiv hund är detta ganska jobbigt och svårt att styra undan när det inträffar. Vi jobbar ständigt med detta men hittar ändå inte riktigt nycklarna för att hitta en större självsäkerhet runt vissa situationer. Många situationer undviker vi men ibland hamnar man i "kläm" och hinner egentligen bara släcka branden när man egentligen vill ha varit förberedd innan och kunnat träna sig genom den. Det vi kunde gjort bättre under året är att träna mer medvetet för att både öppna sinnet på honom och hitta mer självförtroende hos oss båda.

Att kunna gå problemfria promenader har jag haft som mål många år nu... behöver jag säga mer än att det fortfarande finns kvar att checka av för 2018. Tyvärr är det en av sakerna som drar ned resten och tär på oss båda. Varje promenad blir ett träningspass och ibland går det framåt och ibland bakåt. När man inte riktigt är på topp och orkar med ständig träning kan det bli rätt betungande och då skippar vi kanske att motionera på det sättet och slentriantränar lite istället.. vilket heller inte är så bra under de omständigheterna. Hundmöten här i krokarna ska vi inte ens prata om.

Avsaknad av impulskontroll och att samtidigt vara reaktiv är inte en helt bra kombination. Detta har jag haft som tanke att träna upp för oss men det har inte blivit så mycket bättre. Kanske gick det bättre en tid under vintern när han var skadad och bara kunde göra lugna saker, men sen missade jag att träna det så mycket som hade behövts. Med fokus. Och med tanke. 

Grabben har haft en del skador under åren och det är inte så bra, varken för vardagen eller för träning/tävling. Tanken var att jobba upp hans fysik under året för att klara av brukset som sliter en del på kroppen. Dock har vi fått så många avbrott med skador så det har inte blivit någon kontinuitet alls i detta arbete. Varken under snöperioden eller under vattenperioden har vi fått till den träning som hade behövts.

Om jag fick en krona för varje uppflytt vi missat i karriären pga missat kryp så vore jag om inte miljonär men kanske förmögen nog att köpa en korv på IKEA. Ja, att inte kunna få till krypet och att efter att ha tränat om grunden om och om igen för att sedan fastna på ungefär samma ställe varje gång det ska bli ett riktigt kryp är minst sagt frustrerande. Under 2017 började vi om ordentligt åtminstone två gånger och gav det massor med tid. Jag tror inte att det är någon underdrift att vi lade 30% av all vår träning under året på kryp. Och då har vi tränat mycket så antalet gånger är inte att leka med. Tyvärr då en siffra som inte säger något i slutet. Och för att ytterligare strö salt i såren så är krypet det moment som vi blir ovänner i (mitt fel). Han vägrar krypa och jag blir sur... jätterationellt, ja jag vet haha.

I botten ligger sen samarbetet och relationen som bara fungerat av och till. Här vill jag ju verkligen ha ett bra läge hela hela tiden. Så är det inte och det stör mig. Många av symptomen har jag skrivit om ovanför men var problemet ligger är svårt att säga. Det finns nog lika många hypoteser som hundtränare och metoder så jag ska inte någon speciell här. Inte just nu iaf.

Nu låter allt detta kanske alldeles för dystert så jag måste tillägga att trots många svåra stunder får han oss att skratta och bli glada väldigt ofta också. En riktig kämpe som inte tackar nej till träning även om det blir fel många gånger. En attityd som jag knappt sett hos en så stor hund innan. Han är också en riktig goof som charmar många han möter och sätter sig ordentligt i hjärtat på en. Ett stort stort avtryck har han redan gjort.

Som tur är att misslyckas bara första steget till att lyckas (FAIL = First Attempt In Learning) och så länge man inte bara ger upp utan utvärderar och förändrar har man alltid en chans att ta bort miss.

Vi hade ju några gånger under året som vi verkligen lyckades och jag tänker då på våra två cert som var väldigt oväntade och också riktigt skoj. Det ställer också till med lite målproblem... jag kan inte längre ha Brukschampion 2018 som mitt drömmål utan får lägga det som ett delmål bara. Annars är risken att med bara det i siktet vara alltför kortsiktig och dit vill jag inte. Nu sätter vi istället upp målet "Bruks-SM 2019" vilket ger en längre tid att planera för och tid för momenten att landa. Vi behöver alltså inte vara på topp i vår eller i sommar utan kan försöka (drömma om) att få till momenten på högre nivå inför höst och nästa vår. Jag vet ju att potentialen finns där, vi ska bara hitta nycklarna.

Så 2019, se upp för då kommer vi!

lördag 23 december 2017

fredag 22 december 2017

Minnen

Äntligen kan man minnas utan att det känns för jobbigt. Härliga underbara Nike och en massa andra underbara hoffar, som få av dem finns kvar än idag. Först ut Nike när hon fick hälsa på Geisha. 

Väl inomhus hade fröken lite mer respekt för Geisha och kröp upp på soffryggen bakom Husse och Matte för lite trygghet.

Hoffeträff i Södertälje -04 skulle jag gissa. Marina med Golden Nugget Imse.

Jethro.

Nike kryper för Janco - hoffekungen.

Hoffekungen och Nike poserar med stegen.

Undra om det här trädet har några godsaker till mig?


En härlig dag i eklandskapet utanför Linköping. Geisha, Vega och Frekie som badar.

En liten Rista när hon var valp.

Efter att vi varit på Elliegårdsläger fick Nike posera med den här maffiga forsen.


Tro det eller ej, men en bild på mig och Nike från när vi bodde i Holland.


Diesels pappa, Zappa. Fin kille, från RM 2012 i Ludvika.



Nike fick posera när vi åkte från Luxemburg till Holland. Vacker plats och vacker hund.


Nike tittar ut över Maas.

En dag när vi träffade Lovis och Biko i Linköping.







Att sticka ut huvudet genom fönstret i bilen och ta in omgivningen, det var något Nike tyckte väldigt bra om.





lördag 25 november 2017

En härlig höstdag

Solen sken och vädret var alldeles lagom. Alla djuren fick komma ut en sväng och kameran fick följa med. Panda smet dock snart iväg och gömde sig när hoffarna kom ut. 

Diesel som igår fyllde 5 år. Tänk att han redan är 5! Som vanligt helt omöjlig att fotografera. Jag förstår inte att det ska vara så svårt.



Någon enstaka gång kan han se lite söt ut på bild.



Tant Vessla är mer av en naturbegåvning när det kommer till fotografering. Hon ställer upp sig och står fint.

Lite vind i pälsen, check. 10 år.


Självklart blev det lite träning också i det fina vädret.

Kryp kryp, åla.

Det duger fint att ligga här och se söt ut va?

Ja, ska man fota Dieseln måste den få vara i rörelse. Då är det en helt annan hund.


Hur söt kan man vara då?

Älskade underbara Vessla.

Eftersom vädret bjöd på härliga stunder passade vi på att åka till skogen och ta en tur där också. Lite mackor, varm choklad och kaffe packades ner och sen bar det av. En underbar tur fick vi. Dessvärre var det fortfarande älgjakt på gång så vi fick vända hemåt lite tidigare än vi tänkt. Nöjda med turen blev vi ändå och hundarna ligger faktiskt och vilar efteråt.

söndag 12 november 2017

En skön helg

Eftersom köket för tillfället är helt ur funktion, då vi haft lite problem med stammarna i huset, så tänkte vi att vi inte ville sitta hemma och ha tråkigt i ett hus där vi ändå inte kunde laga mat. Så vi bestämde oss på torsdagskvällen att vi skulle boka in en helg på hotell. Vart skulle vi åka? Vi ville inte ha så lång resa, så valet föll på Askersund. Det var ett bra val. Diesel godkände direkt Husses säng. 

Mys-stunder.

Till och med gos med draken, eller typ i alla fall. De delade säng, vilket är ovanligt att se.

Efter en natts sömn och en god frukost på hotellet drog vi iväg på en utflykt. Vi åkte ca 3 mil neråt till ett ställe mellan Askersund och Karlsborg. Vädret var ruggigt, kallt och regn/slask, men det var ändå värt resan. Jag hade hittat information om den här vandringen på nätet där det beskrevs som en lätt vandring med lite kullar. Jag tror inte att vi riktigt håller med om den beskrivningen, då det gick upp och ner mest hela tiden. Telefonen visade att vi hade klättrat 26 våningar när vi kom hem.

Hoffarna passade på att blöta tassarna och lite mer när vi kom nära vattnet.

Två knotiga, Vessla och ett gammalt träd.

Så häftig utsikt över Vättern.

Ibland var det långt ner till vattnet.

Tant Vessla fick traska lös och höll sig bra i skinnet. Lyssnar väl inte topp längre ska jag inte påstå, men när det vankades godis kom hon joggande.

Vattnet såg alldeles grön-turkost ut. Häftigt!

Mysiga gumman poserar och väntar på att få lite korv. 

Här är en karta över området.

Inte bada nu hoffarna. Läcker grön färg på vattnet som syns.


Efter turen var vi trötta allihopa. Hoffarna intog varsin säng och där sov de så gott. De ville inte göra något mer den dagen faktiskt. Men så kom söndagen, som bjöd på strålande solsken och någon minusgrad. Vindstilla och lite dimma över vattnet. Sååååå vackert!

Hoffarna ville inte posera tillsammans på bryggan dock.

Men glassgubben kunde de sätta sig nära. Vilken jätte! Såna skulle vi ha på klubben för att träna framåtsändande ;o)

Askersund verkar satsa på det där med jättestora saker. Här en jättesvamp. Diesel var lite skeptisk när vi kom fram till den och tittade avvaktande upp under hatten, men sen var den ok. Läckert med kyrkan i bakgrunden och den uppstigande solen.

Efter att frukost var intagen tyckte Vessla att det var dags att åka hemåt. Vi hade planer på att besöka Askersunds brukshundklubb, men dessvärre var vägen dit bommad, så det blev en sväng på hemmaklubben innan vi landade hemma. Njöt till fullo av det härliga vädret idag.

En härlig helg i sammanfattning. Jag har äntligen laddat över en massa bilder från telefonen till datorn och ska försöka orka fixa med lite flera uppdateringar här i bloggen, då det finns en del roligt att rapportera från.